27 januari 2018

Vem e jag?

EgoSassy Vardag

Jag har fått en del nya läsare på senaste så ja tänkte väl köra en genomgång på vem jag är.
 
 
Jag heter Sandra Marielle Jemtå. 26 ljuvliga år, kommer från vinterstaden alá Östersund.
 
När jag var liten var jag rätt blyg, men senare blommade Sandra ut å blev den sprudlande, högljudda, frägglada, envisa, spontana, orädda, nyfikna, äventyrliga, positiva, egenkära & omtyckta tjejen. Ja, bara lite utav alla de saker jag är ;) 
 
Jag är utbildad frisör, gick 3 år på frisörgymnasiet i BRÄCKE, av alla ställen.. Ni som kommer härikring vet varför ja skriver så. Ni som inte kommer härikring, tänk er; Ni bor i en stad som rymer 50 000 pers. Runtom den staden är det skog åt alla håll. Närmsta större befolkade ställe är 20 mil bort, åt höger om man kollar på rådhuset. ;) 
 
På väg till denna staden som i detta fall är Sundsvall, så kommer de småbyar. De mesta småbyarna är några få hus som står precis vid vägen. Men 7 mil från Östersund kommer Bräcke, Ett ställe där dom byggde en rondell & satte dit ett trafikljus bara för att man ska kunna ha uppkörning där. Helt otroligt , haha! Där placerade dom i alla fall jämtlandsgymnasie; Frisör. Å där gick jag. 
 
 
Idag jobbar jag som frisör på min salong, Salong Santina. De är en liten modernt rockabilly inspirerad salong i centrala Östersund. I dagsläget jobbar jag inte men har Linnea som är fransstylist där & Malin som är nagelteknolog. 
Anledningen till att jag inte jobbar är mina två små underbara killar, korken & veo, även kallade Bobby & Loke... eller e de tvärt om?... kom för tidigt.
 Dom två superhjältarna valde att komma >> 3 månader << för tidigt i vecka 27+1.
Dom var beräknade 15e Januari men då hade vi redan njutit av dom i ca 3 månader. Helt otroligt. 
Eller ja, att njuta är väl att överdriva. I början var de kärlek & oro å man kunde inte alls njuta. Inte förrän man hade dom på sitt bröst. Oron satte kvar å gör de än idag men inte lika intensiv oro.
Killarna hamnade i varsin kuvös & hade andninghjälp. Närheten man fick & gav var i början enfast en hand på deras små sköra kroppar. Där kunde man sitta med handen helt stilla i timmar. Sjunga för & prata med killarna.  Fördig med den ena, över till den andra. 
Man kände sig aldrig tillräcklig & jag la all skuld på mig att de blivit såhär. De va trots allt min kropp som sade ifrån ♡ 
Förlåt mina små hjärtan ♡♡ 
 
Vi alla 4 fick en tuff start & det var inte enkelt för familjen att 60 mil från oss hålla lugnet. Jag var i chock å ville inte prata med nån, ja ville skriva när de passa mig. För de va en sån overklig situation vi hamnade i. Jag skulle ju inte få bebisarna på länge å helt plötsligt var dom ute & man fick inte ens ta på dom å tjusa med dom så som man önskar. 
 
Det blev 81 dagar på sjukhus, första tiden i Stockholm & sedan hemma i Östersund på Neo avdelningen. 
Nu är vi äntligen hemma, jag med min familj som klarade oss igenom den värsta tiden! En tid jag kan " se tillbaka" på nu å nästan måste tänka extra för att förstå att det verkligen var  vi som var i den situationen.
  Vi är en stark familj & killarna är riktiga superhjältar!
 
Nu när vi är hemma har jag hittat ett till intresse, att sy!  Jag gör de när jag får tid, men när har man det med två bebisar? Nu tex kanske.. haha.
Min tanke är att jag ska börja sy prematurkläder & lämna till neo avdelningen. jag blev så glad när jag kunde klä killarna i annorlunda små kläder. Dom blev mer mäsnkliga då & det kändes så kul att äntligen få göra dom lite mer till bebisar.
 Jag vill bidra med det lilla till andra familjer som också bor på neo eller iva & har det tufft. 
Så en notis till er som kan sy, har inspo men ingen att sy till; Sy till insamlingar dör prematurbarn! Ni ska bara veta hur glad man blir i hjärtat!!!
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress