För två månader sedan var de jobbigaste dagarna i mitt liv. Vi hade fått våra killar för 4 dagar sedan. Allt började bra, men redan andra dagen fick vi veta att Bobby haft en jobbig natt. Han hade fått ett litet hål på lungan. Luften från lungan läkte ut utanför lungan. De gjorde ett hål utifrån å dränerade ut luften med en slang. Han fick höga doser smärtstillande så han sov bara. Dom hade även kopplat respirator istället för cepap för att han inte ska lägga energi på att andas, bara på att "må bra".
Lungan som fått hål fick en blödning tillslut, så de fick suga ur blod ur hans lunga med jämna mellanrum. Då man höll handen på honom kände man hur rosslig han var för att det var blod i lungan. 
Det här kändes som det värsta man kunde vara med om. 
Sen blev det Lördag. . .
Bobby hade visat smärta så dom kollade akut på hans hjärna med utraljud. Han hade fått en stor blödning i hjärnan.
Vi gick in i rummet bakom kuvösen & ja bara grät å grät. Läkaren kom in och berättade att läget är kritiskt, Bobby kanske inte överlever. Jag trodde jag gråtit klart men jag grät så ja trodde hjärtat skulle ramla ut & kände bara att ja ville kräkas å lämna min kropp. Det var så fruktansvärt. Ord kan inte förklara hur jag kände.
Fast att han hade smärtstillande efter lungblödningen & fått mer smärtstillande efter blödningen så låg han å spände sig av smärta. Det gick inte att öppna hans händer för han knep de så hårt av smärta. Han rullade runt ögonen, spratt till med hela kroppen & skrek utan ljud pga respiratorn. 
Man satt där, höll sin hand på honom & kunde inte göra mer än att bara kolla på honom när han hade så ont.
Sjöng Three little birds för han om å om igen. - Även för brorsan Loke som vi självklart inte glömde bort under tiden detta hände, men Bobby fick mer energier från oss, för han behövde dom mer- 
 
Det var den värsta dagen i mitt liv. 
Dagarna efter var inte ens dag för dag, det var timma för timma. 
 
Man hade inte tiden till att vara ledsen å gråta ut. Självklart grät jag, men jag ville vara så stark jag kunde för killarna. Jag ville inte att dom skulle känna hur ledsen jag var i närheten av dom. Så idag känner jag att jag inte fått "sörja den tiden" eller vad man ska säga. Jag har kvar känslorna i mig sedan allt hände.
 
Ikväll kollade jag å mamma på filmkameran då jag träffa Bobby första gången, när ja ligger på sängen efter snittet & han är i sin kuvös. Självklart börja jag gråta, å de fick mig att skriva detta inlägg.
 
Bobby & Loke är helt otroligt starka små killar.
Från att Bobby hade mellan 70 & 100 % syrgas under tiden detta hände till att han innan lillebror kom ur sin cepap & idag har en lågflödesgrimma på 0,01 - 0,04 % 
Loke är helt utan syrgas idag & har bara övervakningen på sig i nån dag till. 
 
Det är många händelser & jobbiga dagar sedan killarna kom, men vi lever i nuet & jag vill inte se tillbaka för mycket för det är så jobbigt att inse att vi vart där. 
 
Vi vet inte hur blödningen i hjärnan kommer påverka Bobby i framtiden, det får tiden visa. Men det spelar ingen roll för han är Världens Bästa Bobby ♥
 
 
Bobby & Loke, Korken & Veo. Våra superhjältar ♥
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress